Se fler  
Kalmarbloggar på hejkalmar.se
01
Mar 12

Vårt möte med socialdemokratins ledare

Spänningen steg i konferenslokalen Flundran på Varvsholmen. I horisonten kunde vi se den mäktiga kortegen rulla in innehållande det svenska socialdemokratiska etablissemanget. Först en ståtlig Audi a5 med Stefan Löfven och två Säpoagenter tätt följt av Johan Perssons något mindre glamourösa Volvo v70 som i förra veckan hade stora problem att ta sig igenom besiktningen på den lokala bilprovningen.

Jag och Seger tittade varandra djupt in i ögonen, blickade sedan ut över vår socialdemokratiskt inspirerade dukning av vita duk och linneservetter med tillhörande röda ljus. Lokalen hade också av en tillfällighet en röd fondvägg och rött klädda stolar. Miljön kunde inte vara mer passande, det var magiskt, allt var i balans. Vi kramades hårt och önskade varandra lycka till. Det rullade en tår längs Segers kind, ända sen barnsben hade han velat träffa en socialdemokratisk ledare. Och nu var det bara sekunder kvar till hans dröm skulle bli ren och skär verklighet. Jag förde min ryska arbetartumme mot Segers kind och torkade broderligt bort hans tår. Tiden var inne.

Och så klev han då in i rummet, med en aura ock karisma som andades makt. Han hälsade ödmjukt på mig och Seger. Jag gick ner på knä och ropade högt:
-Var hälsad å du store ledare! Sedan kysste jag hans hand.

Säpoagenterna sprang genast fram för att hindra mig men plötsligt från ingenstans klev Johan Persson emellan, slog ut med armarna och sade:
-Stopp! Låt det ske, det här är mina vänner, det är äkta socialistisk kärlek!

Mina ögon svartnade, det blev för mycket. Seger syndade sig fram, och skakade liv i mig, vi hade ju ett uppdrag att slutföra. Sekunden senare, metodiskt och effektivt placerade Seger ut Wallenbergare på tallrikarna, man kunde ta på stämningen, samtliga i rummet följde biffarna med blicken.

Vi kände det i luften, det här var stort. Nu var det min tur, gag greppade tallriken mellan tummen och pekfingret och började sakta men säkert fast med bestämda steg, gå mot Löfven. Jag fäste blicken i den röda fondväggen för att hålla balansen, i ögonvrån såg jag det smälta smöret och ärtorna förlytta sig något. En svettdroppe rullade ner för pannan. Det var nu eller aldrig. Jag kunde inte misslyckas. Då tog jag beslutet, två snabba isättningar sen satte jag ner tallirken framför Lövfen. The Wallenberg was landed.

Be Sociable, Share!

2 kommentarer

  1. Jag kan bekräfta att det faktiskt var precis så det gick till. Nilsson och Seger kom tillbaka med glansiga ögon, skitiga kockrockar och fåniga leenden till Kungliga Kallskänken efter denna Socialdemokratiska Wallenbergarsuccé..Vi andra jobbade.

Lämna en kommentar