Se fler  
Kalmarbloggar på hejkalmar.se
30
Aug 13

Valpkurs, rätt och fel och funktionsplagg

I ärlighetens namn blev det inte så mycket gjort igår, eller det beror i och för sig på hur man väljer och se det. Jag hamnade i ett långt och trevligt samtal med Janne och Rydström, om allt mellan himmel och jord och efter det så var jag så matt att jag gick hem och la mig på soffan, för att en stund senare bli upplyst om att det snart var dags för två timmar hardcore valpkurs på brukshundklubben med Uffe och Gabby, klang och jubel. Men även det var rätt trevligt, fast för dom som känner mig kanske också inser hur malplacerad jag är på en brukshundklubb.

Kanske mest för att jag inte äger några som helst funktionsplagg. Så till nästa vecka blir det till att dra kreditkortet och införskaffa Gore-Tex, Salomonpjuck med spännband, Fjällräven och ett tusen jävla fickor. Jag ska bli bäst i klassen. Sen kanske hundrasen Mops inte är den bästa för att verklige matcha ett vattentätt kitt från Naturbolaget för sju och halvt. Läraren hade nämligen själv en ståtlig schäfervalp som under teoripasset satt och gnagde på ett rustikt märgben. Uffe-mops däremot, han åt anklever och drack rödvin.

Många som jublar över att Lundsberg bommar igen, och det är kanske bra, men löser det verkligen några problem rent långsiktigt? Man kan ju välja att se historien från olika perspektiv, ta chansen att håna överklassen för en stund och göra vågen för den kommunala trygga skolan. Eller? Hur ser det egentligen ut på våra skolor runt om i landet, hur mår egentligen killarna som höll i det där strykjärnet, som någonstans trodde att det var okej att spontanbränna lite. Och i ärlighetens namn, det var ju faktiskt inte länge sedan både Kagg och Stagg hade problem med samma typ av nollningspennalism, inte så grov, men ändå samma tema. En sak är jag dock ganska övertygad om, Lundsberg är inte direkt ensamma med våld inom skola. Här skulle man kanske kunna fylla i något om någon skola i en Stockholmsförort, men det löser ju inte heller några problem direkt.

Därför kan jag verkligen sakna kyrkan, kanske inte den teologiska biten och långa sega högmässor, men däremot den ständigt trygga gemenskapen och den medmänskliga tonen i möten och samtal. Grundvärderingarna från min tid i kyrkan bär man liksom alltid med sig oavsett det finns en gud eller inte.

Vi människor gör rätt och fel, hela tiden. Rätt och fel. Och det är just när vi gör fel vi har så oerhört svårt att hantera det. Särskilt som medmänniskor. Vi fryser ut, stänger ner och sätts i karantän. Det löser kanske problemet för stunden, men långsiktigt blir det bara ärr som aldrig riktigt läker. Och i den ärrvävnaden föds den farliga bitterheten, som är framtidens största fiende.

Nu kom äntligen Multibygg och jag ska göra högrevshamburgare på lunchen. Vi syns.

Be Sociable, Share!

En kommentar

Lämna en kommentar