Se fler  
Kalmarbloggar på hejkalmar.se
19
Apr 11

Pantburkar, höjdhoppsmatta och målvaktshandskar.

Vi hade blivit lovade en helt ny fotbollsupplevelse, och det var nog ingen som kände att det inte uppfylldes. En annan sa att det kändes som om vi satt på en arena i vilket sydeuropeiskt land som helst, inte bara för de varma vårvindarna som svepte in i grytan utan även för de fullsatta läktarna och den magiska akustiken. Innan matchen strök förväntansfulla människor runt och bekantade sig med arenan. Alla var där och vi konstaterade, att detta är nog början på något riktigt stort.

Matchen drog igång till folkets jubel men den tystnad som infann sig lite drygt tjugo minuter in i matchen när Djurgården tog ledningen var fruktansvärd och man kunde höra de-gaur-inte-folket muttra bittert:

-Jaha, vad var det jag sa… vi skulle stannat på Fredriksskans…

Men några minuter senare exploderade grytan och ordningen var återställd, Fagerkrantz hade gjort föreningens första strut på Guldfågeln, en hästaspark, en redi rökare, det var ett rejält klassmål. Och resten av föreställningen kändes som ett välregisserat drama som innehöll, precis allt.
Många hade problem att tajma längden på halvtidsvilan. Jag fick rapporter om ett mindre kaos i loungen när någon plötsligt insåg att de rörliga bilderna på skärmarna var direktsändning och utbrast i ren panik:
– Andra halvlek har ju för f-n börjat! Ingen ville missa något och aldrig någonsin har så mycket folk, svept så mycket öl, under så kort tid. Det kommer ta tid att vänja sig vid alla arenans möjligheter och faciliteter.

För drygt någon vecka sedan sprang jag in i ungdomsföreningens allt-i-allo, Gösta Svensson i en av de många dörrarna på arenan. Gösta som under sina verksamma år i föreningen säkert dragit in hundratusentals kronor på korvförsäljning till ungdomsföreningen. Jag frågade honom om han saknade Fredriksskans. Han svarade direkt:
-Inte det minsta!

Sen dröjde det några sekunder. Med stora ögon svepte han under tystnad blicken över loungens röda heltäckningsmatta och designlamporna i taket, blickade sedan ut över Tyska bruktets vackra utsikt framför arenan med gröna åkrar och blå himmel. Sen sa Gösta:
-Jag trodde aldrig jag skulle få uppleva det här.

Och tanken slår mig hur snabbt man glömmer, förtränger och tar för givet. När man pratar föreningens historia är undertecknad verkligen en snorunge i sammanhanget. Visst, jag var bollkalle under traumasejouren i division två -97 med en varmkorv som lön. Jag samlade burkar under träläktaren när det var allsvenskt kval mot Hammarby -94 och utsattes för illamående i flera års tid när jag varje match föråt mig på Dumle-kopian GIG som den dåvarande lokala godisfabriken Nordchoklad…förlåt Candelia kastade ut till publiken samtidigt som Kalmarhems rostiga servicebilar visades upp genom att köra lite drygt tjugo varv runt löparbanorna på Fredriksskans. Kalmar FF var under min uppväxt, obegränsade mängder pantburkar, hoppa på höjdhoppsmattan till Stefan Bernlinds stora förtret samt att ständigt tigga utslitna målvaktshandskar av dåvarande A-lagsmålvakten Anders Carlsson.

På premiären kändes det som alla var där, och då tänker man kanske initialt på etablissemanget med Lars Åke Lagrell, Sven Lindgen, Tommy Theorin, Ola Thydén, Kalmar kommunstyrelse, Jimmy Samuelsson med flera.
Men på Guldfågeln Arena den 11: april var kanske framförallt Göte Petersson, Gösta Andersson, Folke Ellborg, Magnus Neigart, Klack-Micke, OT-Dahlberg, Sven Allan Lernå, Allan Konradsson, Bua Alexandersson, Göran Andersson och många, många flera som på ett eller annat sätt alltid varit med i föreningen oavsett med eller motgång.

Och jag tror mig numera veta att ni verkligen njuter av den här nya fotbollsupplevelsen mer än någon annan.

Be Sociable, Share!

Lämna en kommentar