Se fler  
Kalmarbloggar på hejkalmar.se
29
Sep 11

Match inför Malmö

Helsingborg nöp guldet, inte oväntat men ganska plötsligt, och jag skulle definitivt ljuga om jag sa att jag inte ser fram emot nästa säsong. En säsong där vi kan lägga arenaetablering och all organisation kring det, lite åt sidan och sätta full fokus på det sportsliga igen.

Jag flippade fram och tillbaka mellan kanalerna och HIF:s guldfirande tycktes sändas i alla kanaler i världen och jag mindes för en stund 2008, guldåret, och när det är som värst bland okben och trauman på Stockholms stadion kan man trots allt sluta ögonen och drömma sig tillbaka, säg inget till Nanne bara…

Vi var tokladdade, instuvade i en hyrbil skulle vi ta oss till Halmstad och Örjans vall och det kändes som alla skulle åka till Halland. Peppen visste inga gränser och väl framme i Halmstad anslöt vi alla andra på det officiella FF:haket i stan, nämligen Lilla Helvetet. Där höll Klack-Micke hov, och stämningen gick att ta på när FF-sångerna ekade i den stora lokalen. In kom plötsligt Jens ”superjens” Nilsson och hela Lilla Helvetet stannade upp och började sedan skandera: -Säg OH! AH! Superjens, Säg OH! AH! Superjens! Det kan låta löjligt, men första gåshuden hade uppenbarat sig och vi var alla oskyldigt ovetande vad som väntade oss i ämnet gåshud.

Det är i den 87:e minuten och Patrik Ingelsten gör sitt 19:e mål för säsongen som innebär att håller sig resultatet 2-2 matchen ut skulle det stå klart att Kalmar FF vinner sitt första SM-guld genom tiderna. Nu börjar snacket hurvida vi vid ett eventuellt guld ska storma planen eller inte. Vi visste ju alla att det enligt SvFF är strängt förbjudet men vi vet också någonstans att man gör undantag vid SM-guldet.

Det är 9 693 personer på matchen men låt oss säga att minst 6000 denna oktoberkväll är från Kalmar och plötsligt sträcker domare Daniel Stålhammar från Landskrona, händerna i skyn och blåser av matchen. Det blir ren kalabalik. Likt ett myller av myror rusar folk nu in på planen, min resekamrat stukar foten i upploppet, jag lämnar honom åt ödet då det inte går att missa en sekund av denna historiska händelse.

Det är folk precis överallt och lika mycket intryck. Jag börjar helt plötsligt gråta av ren glädje. I hysterin minns jag att jag träffar Hasses fru Anna och deras dotter Lilly och gör ett mindre lyckat försök att torka bort tårarna. Jag minns inte vad jag säger men säkert något FF/guldrelaterat.

Jag börjar nu instinktivt plocka upp saker från marken, halsdukar, tidningar och löpsedlar allt ligger tappat i det som tidigare var en grön matta på Örjans Vall och som nu mer ser ut som ett gyttjebad. Nu hittar jag också en av hörnflaggorna som jag likt en gam stoppar innanför jackan. Vissa små fragment av minnet säger att jag kramade om några spelare, detta dock något oklart och kan vid närmare eftertanke vara en försköning av min, vid det här laget uppochnervända verklighet.

I bilen hem, halsandes ur en bättre Champagne, kunde man se bilar på rad likt ett pärlband på väg hem till Kalmar. Väl inne i Småland har människor tagit sig ut på vägarna och står med handskrivna plakat: GRATTIS KALMAR! Och det är ungefär nu jag får samtalet från föreningens klubbmästare tillika styrelseledamot Björn Åfors. Han berättar att han just mottagit rapporter från Kalmar där människor går man ur huse och börjat samlat sig på Stortorget för att få se sina guldhjältar. Tilläggas skall, att det var planerat oavsett resultat att vi skulle ha en hyllning till FF på Stortorget fast detta då på måndag, det vill säga om 24 timmar. Det fanns alltså inget planerat för en hyllning vid ankomst. Men eftersom scenen stod på plats tog styrelsen beslutet att köra en runda på scenen redan på kvällen. Ett spektakel som jag ombads hålla i. Kanon, om det inte vore så att jag var lite, lite, ja, vad ska man säga…berusad?

-Dom är vid Karlsrorondellen nu! Martin kör! Jag skickades upp på scenen och strålkastarna tändes, jag möttes av ett jubel och ett folkhav som aldrig tycktes ta slut. Jag minns att jag såg två bussar med parabol på taket och lyckades ödmjukt kläcka ur mig:
-Äntligen får jag mitt nationella genombrott!

Kortegen med eskort av Kalmar brandkår sladdade in på Stortorget och nu visste Kalmarbornas jubel inga som helst gränser. En efter en skickades spelarna upp på scenen och hyllningarna ville aldrig ta slut.

På banketten i Stadshotellet var det full fart, Lasse Johansson blev live-intervjuad av SVT samtidigt som Wastå kastade Isterband i bakgrunden. Och mitt i allt firande försvann helt plötsligt bucklan. Stulen av Viktor Elm. Som den drama-queen jag är sprang jag genast till mediarummet mitt emot bankettsalen som var till bredden fylld med hungriga kvällstidningsreportrar och skrek, Lennart Johansson:s lokal är borta! Resten är historia.

Det sjuka var att vi dagen efteråt fick uppleva ytterligare en hyllning på Stortorget, denna gång med ännu mer folk, uppskattningsvis runt 15 000 människor. Och jag blev mitt i en låt plötsligt uppdragen på scenen och fick oväntat sjunga Bruce Springsteens – Born in the U.S.A. Ett helt klart mindre lyckat framträdande.

Be Sociable, Share!

Lämna en kommentar