Se fler  
Kalmarbloggar på hejkalmar.se
10
Jul 12

Killen med skärbrädan

Sverige, ordning och reda. Byråkratins förlovade land. Vi står i kö, passar tider och är i allmänhet duktiga när det gäller alla typer av serviceyrken och hålla deadlines. Att vi i regel har en något krystad relation till vår granne, är lite tillbakadragna i nya sociala sammanhang och har en förkärlek till lokala parkeringsfrågor är en helt annan sak.

Mitt älskade skärbräde av massiv ek gick häromdagen mitt itu. Köp nytt tänker ni, laga tänker jag i lågkonjuktur. Så jag hystade in brädet i bilen i jakt på någon som kunde hjälpa mig. Jag åkte ut till ett av stans snickerier. Solen lyser, det är sommar och mitt under lunchen. Med ett leende på läpparna och fylld av ett enormt självförtroende gick jag bestämt mot det som skulle visa sig vara personalingången och raka vägen in i snickeriets lunchmatsal. Hallå där! Säger jag lite hurtigt och står med det söndriga skärbrädet i varsin hand. Framför mig sitter femton trötta snickare med sina lunchlådor och även fast jag inte kan läsa tankar, än, kan jag nästan garantera att den större delen av sällskapet vid min entré tänkte: Inte den jävla dåren också.

Det blev helt tyst. Och en något pinsam situation uppstod, en situation som inte direkt blev bättre av att jag nu lyfter upp skärbrädan likt en präst med en oblat och symboliserar hur skärbrädet såg ut innan och efter. Nu tittar till och med flera av snickarna demonstrativt ner i sin lunchlåda. En tar dock sitt ansvar och pekar in mot vad som verkar vara riktningen till chefens kontor och säger: -Han sitter där inne. Med ett tonfall som om den där ”han” vore fan själv. Tack! Säger jag, och trippar vidare med mitt skärbräde i högsta hugg. Chefens kontor visar sig vara tomt och jag får kryssa vidare i bygganden. Jag hör ljudet av knappande på ett tangentbord, i ett rum sitter en kvinna som ser ut att ha en form av administrativ roll på företaget. Jag gör samma smidiga entré som tidigare: Hallå där! Kvinnan möter mig med blicken, flyttar den sedan mot mitt skärbräde, tittar på mig igen, sen kommer den, sucken följt av det vanligaste uttrycket denna vecka:
-Du vet, vi går ju på fredag.

Missförstå mig rätt, jag respekterar verkligen alla som ska gå på semester, och i synnerhet alla hårt arbetande människor, som verkligen är värda sin ledighet. Men jag kan tycka det är märkligt att ett land som är så maxat uppstyrt med byråkrati, demokrati och ordning och reda kan acceptera att vi under sommartid inte kan ställa några som helst krav. Vi går liksom på halvfart och är helt lugna med det. Jag menar, jag blev inte ens besviken över att dom inte hade tid att fixa mitt bräde, utan jag sa tack och hej och la in det i bilen igen och körde vidare. Hade detta hänt i våras hade jag blivit fullkomligt tokig och skrivit en bitter insändare istället med namnteckningen: ”Killen med skärbrädan” och avslutat med: P.S Dåligt med parkeringsplaster på Kvarnholmen är det också! D.S

Men däremot kan vi sommartid ställa krav på andra verksamheter. Är inte ölen serverad inom 45 sekunder efter beställning kollar vi på klockan och suckar. Möts vi av en stängd glassbar i gästhamnen bryter vi ihop totalt. Likaså gäller det biffens stekrad, hotellets frukost samt serveringspersonalens bemötande. Och det är förståeligt, man vill ju givetvis ha maximal utväxling på sina fyra veckors semester.

Be Sociable, Share!

Lämna en kommentar