Se fler  
Kalmarbloggar på hejkalmar.se
09
Mar 12

Jag är tillbaka på ruta ett -Veckans Östran

Man är tvungen att ta av sig strumporna innan man ställer sig på Pelles våg inne i gymmet.

Det är en makalös manick, en supervåg som mäter allt. Och inte nog med det, du får även resultaten utskrivet på ett kvitto. Hur hade min kropp reagerat på två fantastiska veckor i USA med öl, pommes, drinkar och övriga transfetter? Låg jag inom Svenska folkhälsoinstitutets ramar för god hälsa?

Ångesten var total när jag besteg vågen. Jag blev i samma veva ombedd att greppa två handtag som jag antar hade som funktion att hitta ytterligare några mätvärden. Vågen började agera. Jag kände mig plötsligt som en av deltagarna i tv-programmet Biggest Loser. Sen kom chocken. Jag hade gått upp närmare fem kilo. Ett kvitto smattrade ur maskinen, som om jag inte redan mådde skit fick jag nu även, bokstavligt talat, ett kvitto på helvetet.

Två månaders intensiv träning var som bortspolad. Jag var tillbaka på ruta ett. Min hjärna satte igång någon form av ofrivillig kognitiv terapi för att minska traumat:

– Men Martin, det var det väl ändå värt! Ni som hade så trevligt.
Det hjälpte föga, och det sjuka är ändå att jag till och med försökte lura maskinen genom att programmera in min längd fem centimeter längre än vad jag egentligen är, på så sätt skulle min fettprocent förhoppningsvis bli något lägre. Jag blev ombedd att gå raka vägen till löpbandet utan att passera gå.

Lagom är alltid bäst. Ett uttryck man initialt ogillar att använda men det är bara att konstatera, det fungerar på det mesta. Det spelar egentligen ingen roll om det är mat, alkohol eller nöjen. Livet är en ständig balansgång.

Det råder i mitt gäng total tränings-hype, ni känner säkert igen det. Det ska ätas korrekt, bort med kolhydrater, kontinuerlig träning och alla ska obligatoriskt medverka i någon form av folkligt Vasa-maraton-ironman-evenemang.
Om denna hysteri sker i hemlighet? Tider från löp­rundor uppdateras på Facebook, likaså våra träningspass som sammanfattas på 140 tecken för att berätta för omvärlden att man är igång. Lägg därtill det dåliga samvete som snabbt kryper på om man inte håller igång.

Varför har det blivit så enormt viktigt att ta hand om sig själv och samtidigt berätta för sin omgivning om det? Är det kanske vårt sätt att förbereda sig inför sommarens stora idrottsevenemang Ironman…

Eller är det kanske för att du i dag kan köpa allt. Allt utom en god hälsa.

Be Sociable, Share!

7 kommentarer

  1. Dedicerad till Pelle Ström & Carl Jonsén

  2. Bra inlägg – Träna på!

  3. Undrar vad det finns för sensorer under fötterna som kan vara så avslöjande???

  4. Fet i blodet. Grisjävel!

  5. Vad är ditt BMI? över 30 ?

  6. Levererar numera härlig inspiriation till mina motiverade medlemmar på löpbandet. Hur var det nu Martin Nilsson, var det 300g entrecote 58 grader vi pratade om? Och visst var det Pinot noir som hade lägst GI? Och vin bara varannan dag är ett framsteg? Nu kör vi!

  7. Haha. Vilken mardröm! Du har gett PT:n ett nytt ansiktet.

Lämna en kommentar