En helt ny dimension av sponsorvård, så kan man onekligen sammanfatta Milano 2011. Nya Kalmar FF. En förening med en uppjackad plattform har blivit än mer intressant och attraktiv för sponsorer. Det känns att det ligger stora förväntningar i luften.

Som ni säkert märkt har det blivit en del intervjuer med OT Dahlberg 73, som enligt mitt sätt och se det är en levande legend, OT, den gamla skolchefen från Mörbylånga som följt föreningen sedan 1949 må vara den snålaste mänskan i södra Sverige, men en oerhörd färgklick på en sådan här typ av resa. Hans oerhörda livsglädje och energi gör mig alltid lika berörd.

En annan stor, levande FF-legend med rödvitt hjärta har medverkat på resan, Billy Lansdowne. Billy kommer under säsongen synas på arenan i olika sammanhang, framförallt på sponsorsidan men kanske också som expertkommentator inför matcherna. Tradition och historia är oerhört viktigt för att stärka föreningens varumärke ytterligare.

Navigli Art Hotell. För er som bott på hotell i Italien, Europas Somalien, vet att man aldrig ska ha för höga förväntningar på sitt hotell. Stjärn-rankingen känns som något som bedöms med hjälp av en tombola.
Men vårt hotell var verkligen helt okej, inget snack om den saken. Att det marknadsförs som ett modernt designhotell hade varit acceptabelt, om det fortfarande var tidigt 90-tal.
Det hela började redan i fredags när jag skulle öppna dörren till mitt rum för första gången. Den högteknologsiska låsfunktionen innebar att man bara var tvungen att hålla nyckelkortet framför en sensor, kanonsmidigt. Problemet var bara att trots att man hörde ett upplåsningsljud gick inte min dörr att öppna. Jag drabbades sakta men säkert av dåligt självförtroende, hur kunde jag som är så teknisk inte lyckas att öppna en vanlig dörrjävel?

-Är jag helt dum i huvudet, eller är det fel på min dörr? Jag bad rumsgrannen kolla på problemet.
-Nä, Nä, du får ge dörren en liten knuff bara, så här.
Han tog självsäkert kortet ur min hand och förde den framför sensorn samtidigt som man hörde klicket gav han dörren en snygg liten diskret knuff, Voila! Dörren var öppen.
-Tack…

Jag tänkte inte mer på det utan snyggade till mig lite snabbt inför Milanonatten. Åtskilliga timmar senare, efter en fartfylld utekväll stod jag nu, tillbaka på hotellet, öga mot öga med dörren som nu skulle öppnas.
Jag förde nyckelkortet mot sensorn, tog sats, och BRAK! Hela jävla dörrkarmen, lossnade från väggen, låsblecket hängde och dinglade som en vante. Fan.

Morgonen efteråt skulle jag givetvis ta en dusch, i det här läget ska tilläggas att jag inte har jättebra självförtroende, lätt tagen av Milanonatten och den trasiga dörrkarmen ska jag dra igång duschfunktionen genom att, som det brukar vara, koppla bort den vanliga kranen till badkaret. Jag drar lite försiktigt i knoppen utan framgång, några sekunder senare, skruvar, vrider och sliter jag men lyckas inte få igång duschen. Helt sanslöst. Ruinens brant, panik.

Förstörd tar jag mig ner till receptionen och felanmäler både dusch och dörr. När jag kommer tillbaka till rummet står tre italienare och skruvar upp karmen och en städerska visar mig hur duschen fungerar. Kanon.
Lite senare på kvällen, efter ytterligare en Milanonatt i ryggen, står jag än en gång, öga mot öga med dörren, men nu är den ju lagad. Jag drar upp kortet, knuffar lätt till dörren KNÄCK! Karmen lossnar, igen.

Be Sociable, Share!

•