Se fler  
Kalmarbloggar på hejkalmar.se
04
Apr 14

En mycket mycket stark upplevelse

Efter ett litet uppehåll med bloggandet (igen) är det så dags att kicka igång verksamheten här på Mycket Gutt industries. Nyss hemkommen från en magisk semester i Miami. Ett Miami som jag tycker går från klarhet till klarhet. Där finns allt, klimat, shopping, maten, språket, människorna, breda vägar, stora bilar osv.

Vi hyrde en kanonlägenhet av en kille som hette Boris, kanske låter skumt som fan, men det funkade briljant. Ska tilläggas att vi inledde med en tripp till Hemingways Key West, även det ett gutt ställe för gott käk, jetski, sol och bad.

Inledde vistelsen där oerhört starkt med en morgonpromenad i mina nya vita Our Legacy-sneakers från Selvage, med solen i ögonen och Daft Punk i hörlurarna var jag till det närmsta odödlig när jag promenerade längst det turkosfärgade vattnet. Vattnet som låg precis intill promenaden, dock, cirka två meter ner. Jag hade det bra, men ändå var inte känslan riktigt fulländad, något fattades, kaffe. Koffeinet skulle öppna upp mina kärl och göra upplevelsen om möjligt ännu starkare. Så in på Dunkin Donuts och kvitterade ut lite halvblaskigt amerikanskt kaffe. Tillbaka vid promenaden. Nu, nu var det verkligen fulländat, trodde jag, när jag plötsligt ser att ett av mina skosnören har gått upp. Jag sätter upp foten på strandpromenadsavsatsen och böjer mig framåt, detta till tonerna av Get Lucky. Eftersom jag bär shorts, har jag placerat mobilen strategiskt i skjortans bröstkorgsficka. Så när jag nu böjer mig framåt för att knyta skon så glider mobilen rakt ut mot vattnet. Det går liksom i slow motion, även fast det hela är över på mindre än en sekund. Plopp, plopp. Först ljudet när headsetet ploppar ur telefonen, hörlurarna kvar i öronen. Sedan ljudet av när mobilen landar två meter ner i vattnet. Synbar på botten eftersom det inte är mindre än en halvmeter djupt. Fan.

Jag ser mig runtomkring, måtte ingen ha sett detta tänker jag för mig själv samtidigt som jag konstaterar att det är en ren omöjlighet för mig att på egen hand ta mig ner för att hämta mobilen i vattnet.

Detta händer alltså första dagen på semestern. Jag vänder mig upp mot himlen och undrar för en stund om det inte var högre makter med stor kännedom kring mitt mycket grava smartphonemissbruk som arrangerade att skosnöret gick upp. Skulle det bli en helt mobilfri semester? Ja, varför inte?

På vägen hem, något deppig, det pågår nu en mental kamp i min hjärna, den kampen som handlar om att se detta som en skitsak och försöka gå vidare i livet, mobilfri. Men vetskapen att vara utan mina podcasts, Spotify och P3 dokumentär gör att jag blir ängslig.

Väl hemma berättar jag för gänget vad som inträffar, jag spelar givetvis oberörd inför händelsen, men inombords gråter jag likt ett barn som tappat bort sin leksak.

Vi äter frukost, och ungefär två timmar senare föreslår Uffe-Taco att vi ändå ska göra ett försök att fiska upp mobilen. Dels för sim-kortet men också för den eventuella försäkringsfrågan som lär dyka upp.

Så vi tar oss till platsen där traumat ägde rum. Efter att på ett oerhört svenskt sätt avhandlat riskerna kring ett eventuellt Aligatorangrepp för Uffe Taco mig sakta ner längst kanten ner mot vattnet. Jag greppar mobilen snabbt och ber Uffe att dra upp mig. Snart säger han, ska bara ta en bild först. Så där står jag, vadandes i Key West med en dyngblöt Iphone i näven. Inte så värdigt.

Väl uppe inspekterar jag telefonen. Och jag får en chock. Fanskapet funkar. Mobilen har legat i vatten i två timmar, och funkar fortfarande, ett mirakel! Gud hör bön. En förbipasserande Jänkare kollar nyfiket på oss och vi berättar om detta oerhörda mirakel. Han är dock inte lika förvånad utan säger: Yeah, well, it’s apple!

Jag ligger och solar vid poolen, lyssnar på musik, lycklig, nyfödd, och med en om möjligt ännu större kärlek till min Iphone. Någon timme senare måste dock telefonen laddas. Den har ju varit med om en del. Så jag sticker in kontakten. Den laddar inte. Av allt som mirakulöst har klarat sig är det en sak som nu inte fungerar, den så väsentliga laddningen. Och det går upp för mig att telefonen är döende. Den har fått sitt slutgiltiga besked. Svårt att säga i nuläget, men säg runt 2 till 3 timmar sen är den död.

Vård i livets slutskede, jag ligger ensam på sängen i hotellrummet med telefonen i handen. Det är snart över. Och jag slås över hur livet på så kort tid kan svänga från misär till lycka och tillbaka i mörker igen. Men det är väl som Håkan sjunger, man måste dö några gånger innan man kan leva.

Be Sociable, Share!

3 kommentarer

Lämna en kommentar