Skulle nytt matchställ ge rätt energi borta mot Mörbylång? När Gunnarsson visade upp stället till grabbarnas nyfikenhet med Tony Aioli smaskandes på en baguette gick det som ett sus i laget, långärm och fyrfärgstryck, stället vad godkänt av kapten Björn och jag som varit ansvarig för trycket kunde pusta ut -på bänken. Jag har ju inlett en betygsättning på musiken som spelas på arenorna och jag säger bara, fyyy faaaan, vi förstår att det blev depression när Bolaget bommade igen i byn, men ”En rosa helikopter” platsar fan inte ens i div 5, och musiken blev inte mycket bättre, en överstruken blandbandskasett av fem blir betyget, hårt men rättvist.
Vi inleder i vanlig ordning matchen bra, borde hängt några påsar i första, vi blir hårt straffade av ett misstag och ölänningarna kan ta ledningen med 1-0, vi blir ängsliga och går ner oss lite. Men vi är det bättre laget trots detta, Pep Guardiola ger mig tydliga direktiv att gå i djupled, och med benen insmorda med vårt nya sjuka superliniment från FBI börjar jag löpa. Jag drabbas av akut pingislunga men kan ganska snabbt stabilisera konditionen. 10 minuter kvar av matchen nu, Tobbe lyckas peta fram en boll i djupet, jag rycker loss, nu är det jag mot målvakten, det är kallt, skymning över södra Öland nästan lite dunkelt, jag hinner tänka: nu eller aldrig, bolljävlen ska bara in, någon stannar upp i korvkön, hela Mörbylånga i slow motion, nu står tiden still, jag drar till, sträckt vrist, rak bollbana, MÅL!
Matchen slutar 1-1, det roligaste var när jag på fullaste allvar frågade en ung kille i Mörbylånga innan matchen: Fan, har ni ingen storbildskärm på era matcher? Killen tittade förvånat på mig och svarar: Nej, det har vi inte.
