Se fler  
Kalmarbloggar på hejkalmar.se

december, 2013


18
Dec 13

Hur tycker Kalmars invånare att Kalmar ska se ut i framtiden?

Beslutet om universitetet i hamnen är som vi alla redan visste en rejäl vattendelare. I gårdagens Barometern görs en gallup nere på byn där folk får svara ja eller nej till den planerade placeringen i hamnen. I debatten har JA-sägarna målats upp som sossar, lågutbildade och Fanerdunanhängare, och NEJ-sidan som akademiska martyrer, bakåtsträvare och…. typ skitgamla. Debatten är som gjord för en infekterad lokal följetång och den ena innehållslösa inlägget efter det andra har fyllt våra dagstidningar och fossila medier i sisdådär två år…ish? Jag hörde att Drottning Margareta hade Ölandskaj-frågan liggande på sitt enorma ekbord på Kalmar Slott, långt före hon beslutade om både Salve och Fanerdun. (Läs mer om Drottning Margareta på Wikipedia eller adda henne på Facebook)

Låt oss lämna den redan galet infekterade debatten och flytta fokus till vad jag anser problemet grundar sig i. Kalmars identitet. Som för tillfället är minst sagt luddig. Låt oss alla vara överens om att det råder någon slags politisk hybris, fast ändå på ett fint sätt. Vår stad ska växa och bli stor, turister från när och fjärran ska besöka vår region våra utflyttade vänner och bekanta ska komma tillbaka och fylla staden med urbana erfarenheter, utbildningar och bilar med nya fälgar. Och för detta är vi beredda att satsa rejält med skatteflis på flyglinjer, stadsfester och gigantiska versaler i hamninloppet.

För det absoluta kvittot på en väl fungerande kommun ytligt sätt är givetvis att folk flyttar hit, creddigt och skatteintäkterna ökar, och därför vill givetvis våra folkvalda politiker framför allt annat att Kalmar ska bli större och attraktivare, det blir deras morot och gemensamma mål. Att sedan nyinflyttning per automatik genererar pengar till kommunen är inte alls självklart. Ta som exempel en familj med fyra barn, det innebär i stort sett bara kostnader för kommunen.

Som jag ser det utifrån läktarperspektiv är att majoriteten av invånarna i Kalmar faktiskt inte alls vill att staden ska bli större. Detta är en tes jag tog upp för ett bra tag sedan som jag tycker håller i sig. En enkel och ganska intressant frågeställning är: Hur tycker Kalmars invånare att Kalmar ska se ut i framtiden?

Sett ur en näringsidkares perspektiv vill man i de flesta fall att staden ska växa för det innebär möjligheter till fler affärer och ökad omsättning, eller?

Som företagare går dom flesta nästan alltid i omsättningsfällan minst en gång, det är jag den första att skriva under på. Man jagar högre omsättning i form av fler affärer som genererar arbeten, men inte alltid innebär det vinst. Kostnaderna stiger och resultatet sjunker i förhållande till vilken energi som läggs ner. Frågan är om inte politikerna i Kalmar Kommun jagar lite för mycket omsättning utan att kolla på sista raden. För om inte riktigt alla vill att Kalmar ska växa, vad händer då med demokratin?

Kalmar är för tryggt. I en stad där ingen byter jobb och alla sitter på samma stol i 20 år är det svårt att få någon rejäl utväxling. Fast, fan. Nu är jag inte rättvis. Kalmar har ju gjort en magisk resa senaste 10 åren. Det är lätt att glömma, visst tycker väl alla att det har det blivit bättre, eller?

Vad jag dock tror mig veta är att en ny generation potentiella invånare kommer ställa högre krav på den stad man väljer leva och verka i. Frågan är om vi är beredda att anpassa oss?

I övrigt då, igår var en speciell dag, hela Sveriges Radio käkade julbord på Kallskänken och jag fick samtidigt på ett annat ställe förtroendet att laga mat för alla kommunchefer, japp, ni hörde rätt. Helt otänkbart för ett halvår sedan, tydligen läker tiden alla sår och jag tackar ödmjukast för det.


10
Dec 13

När ekonomin stramas åt, tummas det på kvalité, i alla branscher.

Läser om matfusket runt om i länet i både Barometern & Östran. Det sägs att det serveras Parmaskinka, fetaost och parmesan men egentligen är det lufttorkad skinka, salladsost på komjölk och gran padano. Faktum är att detta handlar inte om medvetet fusk utan snarare ren okunskap.

Ta Parmaskinkan till exempel, eller Proscuitto, som då är det italienska ordet för skinka. Låt oss säga att den lufttorkade skinkan är tysk, så får du som krögare kalla det Proscuitto men inte Parmaskinka eftersom Parmaskinkan måste vara från just Parma. Du kan däremot utan några problem kalla det Proscuitto och skinkan kan vara från Mörbylånga eller Bangkok så länge den är lufttorkad. Mycket av den Italienska skinkan är nämligen tyskuppfödd gris som lufttorkas i Italien för att kunna säljas dyrare som just Italiensk lufttorkad gris. Såsom Svenskt kött, vi har inte tillräckligt med produktion av Svenskt Kött för att mätta alla munnar i landet, därav prisbilden som då också leder till att vi måste importera kött från exempelvis USA och Uruguay.

Problematiken ligger också i en okunskap i många led. När allt mer priser ska pressas och det tummas på kvalitén så försvinner stoltheten. Idag är det vanligare att man köper alla sina varor från en och samma leverantör som tack vare sina volymer lyckats pressa priserna. Säljarna vet generellt sätt ganska lite om sina produkter och passionen för hantverket suddas ut. Här ser man en tydligen vattendelare i branschen. Dom mest seriösa och passionerade sprider ut sina leverantörer tar in kaffe från kaffehandlaren, vin från vinimportören, räkor från fiskhandlaren, grönsaker från grönsakshandlaren osv. Man får kanske inte alltid dom bästa priserna men man får något som är bättre, kunskap, passion och stolthet. Och precis som med all handel bygger fortfarande affärer på relationer och förtroende.

Som i sin tur leder till att man stolt kan berätta om sin Pata Negra, den svarta grisen luftorkad i djupaste Spanien minst 24 månader som vi har på menyn. Och det gott folk, är ingen sketen Italiensk Parmaskinka. (Boka bord idag…)

För att dra en jämförelse till matfusket som båda tidningarna skriver om idag. Får man säga att det är en Östran när det egentligen är en Barometern? Eller har hela den så skickliga och ambitiösa sportredaktionen med Hansson, Ahlén, Wiberg bytt arbetsplats? Att ingen reagerar mer på detta är inget annat än okunskap. Och vad hände med stoltheten Gota Media? När ekonomin stramas åt, tummas det på kvalitén, i alla branscher.


9
Dec 13

Enligt byråkratins alla ramar

Tillslut lyckades vi få till ett serveringstillstånd i Läckeby Waters lokaler. För några månader sedan kom Kalmarsundsskolans rektorer till mig, som så många andra med samma luriga utmaning, personalest med oerhört begränsad budget. Och vill man inte ha julbord alternativt krogshow kan ingen påstå att utbudet på övriga aktiviteter är särskilt stort. Om man inte gillar bowling.

Antalet hyrbara lokaler där man kan vara över 100 man lyser också med sin frånvaro, i synnerhet om man inte vill sitta och trycka i någon gammal bygdegård med heltäckningsmatta och gulnat furutak. Min senaste eventpassion, om man nu kan uttrycka det så, är att jobba med kontraster. Inte för att det på något sätt skulle vara något större nytänk, men det är oerhört kul att bygga restaurangmiljö i sjuka lokaler. För några veckor sedan hade jag en personalefest för Läckeby Water som tagit över Bombadiers gigantiska anläggning på torsåsgatan, vi blev genast förälskade i den hårda industrilokalen med 10 meter upp till tak, betonggolv, verktyg, truckar och kedjor. Tre rätter, vita dukar, feta högtalare och kontrasterna man älskar var ett faktum. Jag stod och brassade ryggbiff Provencale på min stora stekhäll inne i verkstaden. Det här var en miljö jag ville fler skulle få uppleva.

Jag presenterade ideén för Kalmarsundskolan som gillade upplägget. Och tack vare oerhörd genorositet av Läckeby Water och familjen Axelsson lät dom mig låna fabriken för en natt. Viktigt för mig var också att göra allt by the book, dvs söka serveringstillstånd och se till att allt sköttes enligt byråkratins alla reglage. Så jag skickade in alla papper och ritningar till socialförvaltningens Susanne Elmbro (kommunens bästa tjänsteman just nu i alla kategorier).

I tisdags fick jag dock ett samtal från Kalmar Brandkår. Ansökan om festen hade landat på ett av kårens skrivbord och nu tog den byråkratiska karusellen fart på riktigt. Kan man verkligen anordna en fest i en av Kalmars farligaste lokaler för 100 lärare? Instinktivt sa man nej, jag blev till och med lite dumförklarad. Fattar du hur farligt det är? Vad gör ni om något händer? Finns det ingen annanstans ni kan vara? Jag kontrade med att beskriva min vision och skolans situation.

Jag fick nu flashbacks från sommaren 2012 då jag och Gabby gjorde om vår trädgård här hemma till café under 10 dagar. Den byråkratiska problematiken gjorde att vi fick söka förutom serveringstillstånd, ett tillfälligt bygglov för att kunna söka serveringstillstånd eftersom detaljplanen hindrade alkoholhandläggaren att bevilja serveringstillståndet eftersom det i detaljplanen stod att vårt hus inte var en näringsfastighet. Så under dessa 10 dagar var vår bostad en näringsfastighet, vi fick dock dricka vår egen öl på övervåningen, tror jag. Lägg därtill brandkonsult, utrymningsplan, miljö & hälsa och miljö i form av omgivningen.

Men det gick tillslut. Precis som med Jennys Trädgård 2012. Den byråkratiska processen hade sin gång, och visst är den bra och ett nödvändigt skyddsnät om något skulle inträffa. Sverige är fortfarande ett fritt land, om man gör allt enligt instruktionsboken. Sunt förnuft är ett slitet uttryck men nog så användbart i dessa lägen. Faktum är att kommunen, sakta men säkert allt mer anpassar sig till samtiden. Regler och ramar är viktiga men låt dom inte hindra innovation och utveckling i allt för hög grad. Vår stad behöver lokaler med fritt spelrum som inte ser ut som en sliten konferenslokal på en finlandsfärja.

Festen då? Mycket trevligt och det var en upplevelse att se 100 lärare dansa till Kraftwerk i en industripark, men mer än så får ni inte veta.
bild-2

bild-1

bild-3