Se fler  
Kalmarbloggar på hejkalmar.se

juli, 2013


11
Jul 13

Ostrontrauma i stenbrott – Redan en klassiker.

Är det när man sitter med en miniräknare och surfar runt på en webbsida som säljer billig tysklandssprit för hemleverans som det har gått för alldeles för långt? Jag vaknade plötsligt upp ur det hypnotiska tillståndet efter att kommit på mig själv dividera ut styckpriset på ett flak Sort Guld, vad fan håller jag på med? tänkte jag. Jag som alltid hyllat och älskat Systembolagets sortiment och ordning och reda, är det nu, med andra ord inte långt kvar till kalasfärgade Foppatofflor, trekvartsbyxor och självaste undergången. Jag stängde locket på datorn, svetten, ringde Gabby.

-VI KAN BARA INTE köpa sprit till kalaset på internet!!! Det går fan inte! Det är ju emot allt vad jag står för!
-Lugn nu Martin, vi tar det på Systemet…

I tisdags hade vi en super-duper-catering på Öland. En sån där man har max en gång om året, som ska ha allt. Kosta vad det kosta vill, bara det blir riktigt jävla bra. Ett uppdrag som kräver 110% fokus, som man drömmer mardrömmar om en vecka innan, som absolut inte få gå fel för då väntar korsfästning.

Menyn var planerad in i minsta detalj, det skulle vara en avsmakningsmeny fast i lättsam form, dvs gästerna skulle gå fram till den brutalt läckra köksön och får maten lagad och upplagd ala minute, som man säger. Först Ostron, (som jag återkommer till). Den övriga menyn bestod av: Smörstekt torskkind med blomkål, tryffel, västerbottenostcrunch och hasselnötter. Öländska minikroppkakor fyllda med oxsvans serverade med lingongrädde smaksatt med senap. Halstrad pilgrimsmussla med jordärtskockpuré, blommor och friterad palsternacka. Högrevshjärta med rostad potatis, bea, sparris och rödvinsås. Glass, jordgubbar och chokladganache och till vickning en liten nätt 200g Black Angusburgare.

Med en värsting-Ilvespis med 7 gasplattor och två ugnar hade vi optimala förutsättningar. Men först, 200 svenska ostron skulle öppnas i ett stenbrott 500 meter från huset med tillhörande champagne beställd från ostronkompaniet. Gästerna skulle samlas vid huset för att sedan promenera bort till stenbrottet för en mindre konsert och ostron. Vi var laddade, och grymt förberedda, jag var kanske något orolig för själva ostronöppnandet, resten kände jag mig trygg med.

17:00 skulle gästerna komma, 17:30 skulle dom första ostronen sörplas i stenbrottet. Kylbilen var fylld av ostron från Mollösund, champagne, glas, is, bord och dukar. Vi bestämmer oss för att ha lite is i magen och inte åka för tidigt, 16:45 bestämmer vi oss för att rulla mor stenbrottet.

Vi sätter oss i bilen, jag vrider om nyckeln, bilen startar inte. Ingen panik nu. Ta det bara lugnt. Jag vrider om igen, helt stendöd. Jag hade nämligen glömt att stänga av lyset, så knasigt. Världsklass. Panik. Om 45 minuter ska 200 ostron stå klara i ett stenbrott 500 meter från huset. Lägg därtill champagne som ska hällas upp och bord som ska dukas. På gästlistan står halva Saltsjöbaden. Svetten börja rinna ymnigt. 16:50, vi hittar en kinesisk bilbatteriladdare som kanske kan ge bilen en kyss. Men med min svaga trea i träslöjd är man inte jättekaxig under huven på en frank kylbil. Fortfarande helt stendöd. En skarp tjej i serveringspersonalen bördig Öland trollar fram ett gäng startkablar med knäna, hur det gick till vet jag inte.

16:55 gästerna börjar anlända, svetten rinner än mer, hjärtat springer ett v75-lopp samtidigt som man på något sätt försöker behålla lugnet. 17:00, bilen fortfarande helt död, trots startkablar och en kämpande Ford Mondeo årsmodell -90 på högvarv. Några av gästerna ser oss och förstår problematiken och hjälper till. Nu står tre blårandiga skjortor med tillhörande seglarskor av märket Sebago nerböjda under huven och jobbar med denna döende franska hjärtpatient. 17:15, jag kollar efter olika kreativa alternativ att begå självmord samtidigt som bilen plötsligt hostar igång. Tack gode gud. Vi har nu 15 minuter på oss att köra till stenbrottet och öppna 200 ostron, fysiskt, helt omöjligt men vi måste försöka. Bilen går i 140 över färistar och allvar. Gruset viner och vi frågar en lokal bonde om vägen till stenbrottet.
-Vilket stenbrott?
-Stenbrottet!
-Det finns ungefär 20 stenbrott här, vilket menar du?

Vi kommer tillslut fram till ett stenbrott, men det är inte som kunden beskrivit det, fan! Hade vi kört fel? Skulle vi chansa på att det var detta stenbrottet? Om det var fel, så skulle hela grejen gå åt pipan, 200 öppnande ostron på fel plats. Pulsen, svetten, v75. Vi bestämmer oss för att vända. När vi kommer tillbaka till huset är sällskapet på G att vandra, vi får en ny beskrivning, stämningen hos gästerna är god och ingen tycks märka det ytterst skarpa läget.

Väl framme i stenbrottet går det undan. Ut med borden, duk och börja öppna ostron. Vi ser snart det färgglada sällskapet 200 meter bort, vi har då öppnat drygt 5 av 200 ostron. Nu kör vi Tobbe! Vi lägger i en växel och öppnar ostron som aldrig för. Skalen fullkomligt sprutar och det känns som det är någon annan i mig som öppnar ostronen. Jag öppnar ostron som om jag aldrig gjort något annat, märkligt. Känslan av att det faktiskt löser sig och stressen rinner av en.

Väl tillbaka i huset la vi oss på golvet och svepte 2 liter Cola innan sällskapet kom, nu hade vi ju bara 6 gånger 60 rätter som skulle lagas, dvs 360 lägg. Men det gick som en dans och vi slutförde vårt kanske mest avancerade och prestigefyllda uppdrag någonsin. Vi rullade hem genom Ölandsnatten, mörbultade men lyckliga, och med den där känslan, aldrig mer i kombination med att detta var ju riktigt, riktigt roligt. Vi var liksom som ett allsvenskt lag som fått spela Champions League.


2
Jul 13

Lite köttdebatt på det.

Good morning winelovers, som han säger den gode Fritiofsson. Inflygningen mot den definitiva sommaren har börjat. Det märks på Kallskänken, antalet fler sommar-Connys i flipflops och jesussandaler trillar in för att handla mackor och sallader till playan. På torsdag drar vi också igång strandbilen och Kallskänken kommer därmed ut till stans stränder. Och för er nyfikna Café Eken-lovers kan jag meddela att det var fullsatt på gårdagens karaokekväll och bokningarna har börjat trilla in till såväl onsdagens quiz som fredagens grillkväll.

På Hotell Hilda är det även där full rulle, i vanlig ordning drar Krusenstiernska mycket turister utifrån och vi är fullbokade månaden ut. Och i samband med detta smyger vi sakta men säkert igång vårt lilla trädgårdscaféprojekt på hotellet, igår bakade Gabby jordgubb och rabarberpaj. Ett traumatiskt bak som nästan ledde till en skilsmässa och en mopsvalp på blocket.

Läser en artikel i dagens Barometern om KLS och hängmörat kött. ”Trenden går mot lyxigare kött”, får vi läsa i ingressen. Jag skulle säga att det faktiskt är precis tvärtom. Det som är trend idag är ju att utforska något billigare styckdetaljer såsom njurtapp, flankstek, chuck flap, högrev m.m.

Och kanske är det därför den svenska köttindustrin är så långt efter dom riktigt vassa köttproducenterna runt om i världen. Och trots det så fortsätter vår patriotiska romantisering av det närproducerade svenska köttet. Missförstå mig rätt, jag uppskattar också närproducerat, men närproducerat behöver inte alls per automatik innebära hög kvalité. Däremot är det livsstil, medvetenhet och självklart ett miljövänligt val. Men det finns tyvärr inget svenskt kött idag som håller samma jämna kvalité som den från tex USA, Australien och Uruguay, och vem är beredd/har råd att köpa kött som är mycket dyrare, fast inte alltid lika bra?

Kanske svär jag i kyrkan nu, men det är trots allt så att vår köttkonsumtion i landet är så pass hög att hälften av allt kött som vi äter måste importeras för att vår egen produktion inte räcker. En annan liten kul fakta i sammanhanget är att många av dom stora köttimportbolagen som vi i branschen handlar av, faktiskt ägs av Scan.